Det Italienska språket

Italienska

Italienska

Från Medeltiden fram till 1800-talet var toskanska framför allt ett skriftspråk och ett litterärt språk, varför det är litteraturen som låter oss förstå italienskans historia bättre. Sprungen ur den subtila sicilianska poesin, förtrollade den ”nya konsten att skriva ömt” konstnärerna i centrala Italien och i Toscanas stora städer. Den toskanska dialekten börjar breda ut sig under 1300-talet på grund av dess centrala läge, dess huvudstads dynamiska handel, men framför allt tack vare tre stora florentinares verk: Dante, Boccaccio och Petrarca. På 1500-talet, då den italienska kulturen sprider sig över Europa, då italienska blir ett uttryck för raffinemang och distinktion, tar diskussonen om ”la questione della lingua” fart med kraft. Passionerade gräl mellan traditionalister och modernister lugnar sig inte förrän på 1800-talet när Manzoni från Milano, efter en tid i Florens, beslutar sig 1842 för att skriva om sin roman ”Fästfolket” och lyckas etablera en kompromiss – accepterad av Accademia della Crusca – mellan den klassiska renheten och det levande, toskanska bruket. Talspråksitalienska baserad på toskanska bredde ut sig alltmer över Italien med den populära ”Pinocchio” av Collodi och därefter vidare spridning genom medierna under 1900-talet. Idag är Dantes språk, som talas av 70 miljoner, även det hos en av Europas och världens mäktiga industrinationer.

Klassificering per familj: Indoeuropeisk -> latinsk -> östromersk -> gammalitaliensk -> italiensk