Loriane Germanier

St Giles International, Eastbourne
Kurslängd: 5 veckor

Loriane är 18 år. När hon slutar gymnasiet så kommer hon att studera socialt arbete i 3 år. Engelska kommer att vara viktigt under hennes studier. Hon studerade engelska för 3 år sedan och kom till St Giles Eastbourne i 5 veckor för att förbättra sin engelska. Hon tycker att Eastbourne och St Giles är vackert och lugnt och vädret har varit bra. Hennes ursprungsnivå var elementär och hon går nu i en klass på undre-mellannivå. Loriane är nöjd med sina framsteg - hon känner framförallt att hennes grammatik och tal har förbättrats. En typisk dag går Loriane upp och går till skolan (hennes resa tar henne 20 minuter). Hon har 4 lektioner varje morgon, äter lunch och har sedan ytterligare två lektioner på eftermiddagen. Efter skolan går Loriane till stranden (som ligger 2 minuter från skolan) eller in till stan med sina vänner. Hon har träffat många nya människor av olika nationaliteter. Hon gillar sin värdfamilj och tycker att de är roliga och mycket trevliga. Hon tycker att St Giles Eastbourne är mycket vackert och att lärarna är väldigt bra. Överlag så har det varit en mycket bra upplevelse för henne.

Agnès Luisier

St Giles International, Eastbourne
Kurslängd: 16 veckor

Jag hade aldrig tidigare studerat engelska. Jag började på elementär nivå och jag har slutat på övre medelnivå. Jag är verkligen nöjd med de framsteg jag har gjort, undervisningsmetodiken är väldigt bra! Eastbourne är en mycket trevlig stad. Skolan ligger bra till, nära stranden och centrum, utrustningen är mycket bra och kantinen har billig och bra mat. Jag tyckte mycket om min värdfamilj, de lagade god mat, jag pratade mycket med dem och de fanns alltid till hands om jag hade det minsta bekymmer. Jag deltog i många av de utflykter som skolan anordnade. Jag åkte till Oxford, Greenwich, samt till Bath & Stonehenge. Det är ett jättebra sätt att lära känna England. Jag rekommenderar alla skolan i Eastbourne!

Ana Marín Faraldos

St Giles International, Eastbourne
Kurslängd: 6 veckor

 

Jag minns fortfarande mycket väl dagen för min avresa från Eastbourne (England); det var den 14 augusti och det kändes overkligt att de sex veckorna redan var slut. Alla vanor jag fått under denna tid, skulle jag sluta med från ett ögonblick till ett annat. Jag kunde inte tro att jag inte längre skulle vakna i denna stad, där jag, tack vare skolan St Giles International, varje morgon mött vänner, verkliga vänner, var och en från ett annat land, med sitt språk, sin kultur och sitt speciella sätt att uttala engelskan. Jag kunde inte förlika mig med tanken att jag efter 42 dagars dröm inte längre skulle leva på detta sätt.

Innan vi reser iväg till ett okänt ställe, har vi alla förväntningar, olika funderingar och sätt att se på saker och ting och vi gör oss en bild av vad vi vill finna när vi väl kommer fram. Jag kunde aldrig föreställa mig vad denna erfarenhet på sex veckor skulle komma att ge mitt liv.

Jag skulle kunna fylla sida efter sida med minnen, äventyr, anekdoter… Jag skulle kunna ägna hela livet åt att berätta för folk hur denna resa förändrat mitt liv – och trots det skulle de inte förstå allt, ty det finns saker som man inte kan uttrycka med ord.

Var och en av oss upplever saker på sitt eget sätt, det är säkert, men när man genom ett språk som inte är ens modersmål kan uttrycka sig och kommunicera det man tänker, förändras ens upplevelse av omvärlden. Personligen hade jag den typen av kommunikation med en schweizisk flicka och än idag kommer jag ihåg våra samtal som hade de skett på spanska. Vi kunde tal om ett ämne i timmar (naturligtvis på engelska) och vi förstod varandra perfekt. Det var en mycket speciell relation som jag aldrig glömmer, liksom inte heller den gemenskap som skapades inom vår grupp av vänner.

Men det är inte allt. Det fattas en del som är väl så viktig: familjen, denna ömsinta länk som sällskapar och stöder dig under hela din vistelse. Sue och Adrian; vilka fantastiska värdar! Välkomnande, vänliga, beskyddande….

Avskedet, detta hemska ögonblick, som förr eller senare skulle komma, var hårt, men resan var väl värd och jag kan försäkra er att jag inte skulle ändra någonting för allt i världen.

Sommaren 2010 har, utan tvekan, gett mig mycket nytt i livet och det bästa har varit att jag fått tillfälle att växa som människa och fått lära känna en ny familj och knyta verkliga vänskapsband med personer, som, även om de är långt borta, förblir mig nära. En verklig gåva. Det enda som tröstar mig just nu är att jag vet att om några få månader, detta år, skall jag ge mig ut på samma äventyr än en gång.

Jag vill tacka alla som gett mig möjlighet och tillfälle att förverkliga denna dröm.

Ana Marín Faraldos