Jag minns fortfarande mycket väl dagen för min avresa från Eastbourne (England); det var den 14 augusti och det kändes overkligt att de sex veckorna redan var slut. Alla vanor jag fått under denna tid, skulle jag sluta med från ett ögonblick till ett annat. Jag kunde inte tro att jag inte längre skulle vakna i denna stad, där jag, tack vare skolan St Giles International, varje morgon mött vänner, verkliga vänner, var och en från ett annat land, med sitt språk, sin kultur och sitt speciella sätt att uttala engelskan. Jag kunde inte förlika mig med tanken att jag efter 42 dagars dröm inte längre skulle leva på detta sätt.
Innan vi reser iväg till ett okänt ställe, har vi alla förväntningar, olika funderingar och sätt att se på saker och ting och vi gör oss en bild av vad vi vill finna när vi väl kommer fram. Jag kunde aldrig föreställa mig vad denna erfarenhet på sex veckor skulle komma att ge mitt liv.
Jag skulle kunna fylla sida efter sida med minnen, äventyr, anekdoter… Jag skulle kunna ägna hela livet åt att berätta för folk hur denna resa förändrat mitt liv – och trots det skulle de inte förstå allt, ty det finns saker som man inte kan uttrycka med ord.
Var och en av oss upplever saker på sitt eget sätt, det är säkert, men när man genom ett språk som inte är ens modersmål kan uttrycka sig och kommunicera det man tänker, förändras ens upplevelse av omvärlden. Personligen hade jag den typen av kommunikation med en schweizisk flicka och än idag kommer jag ihåg våra samtal som hade de skett på spanska. Vi kunde tal om ett ämne i timmar (naturligtvis på engelska) och vi förstod varandra perfekt. Det var en mycket speciell relation som jag aldrig glömmer, liksom inte heller den gemenskap som skapades inom vår grupp av vänner.
Men det är inte allt. Det fattas en del som är väl så viktig: familjen, denna ömsinta länk som sällskapar och stöder dig under hela din vistelse. Sue och Adrian; vilka fantastiska värdar! Välkomnande, vänliga, beskyddande….
Avskedet, detta hemska ögonblick, som förr eller senare skulle komma, var hårt, men resan var väl värd och jag kan försäkra er att jag inte skulle ändra någonting för allt i världen.
Sommaren 2010 har, utan tvekan, gett mig mycket nytt i livet och det bästa har varit att jag fått tillfälle att växa som människa och fått lära känna en ny familj och knyta verkliga vänskapsband med personer, som, även om de är långt borta, förblir mig nära. En verklig gåva.
Det enda som tröstar mig just nu är att jag vet att om några få månader, detta år, skall jag ge mig ut på samma äventyr än en gång.
Jag vill tacka alla som gett mig möjlighet och tillfälle att förverkliga denna dröm.
Ana Marín Faraldos
